Update

So, jag lämnade Koh Chang och tryggheten i regnet i lördags morse. Hade fått tag i en bussbiljett – till en stor buss. Det var inte helt enkelt, eftersom det mestadels av någon anledning endast går minivans tillbaka till Bangkok.

Från Bangkok går det utmärkt att åka rötna turistbussar till Koh Chang, men inte andra hållet. Antar att de stora bussarna går tillbaka tomma då. Anyhoooo, så fick jag tag i en av de få biljetterna.

 

Varför blir man så kär i alla de här hemlösa djuren överallt?

 

Glad i hågen begav jag mig av kl 0900 från mitt hotell. Träffade på en alldeles alldeles jättesöt och kelsjuk liten tik som vägrade lämna min sida precis när jag stod och väntade på ”taxi”. Verkligen mysig, så jag fick nästan ont i hjärtat när jag lämnade henne och hon stod kvar mitt i vägen och ledset tittade efter mig.

 

Nåväl, ledset kanske var lite överdrivet – men ÄNDÅ!

 

Resan till piren gick alla tiders, båtresan över till fastlandet likaså, men sen började det. ”OOOOH, miss, today only have minivan!” Jaha. Men jag har ju betalt extra för en stor buss. ”Yes, no have.” Och så det klassiska axelrycket.

 

Det där axelrycket som visar att man inte bryr sig ett dyft om Att jag betalt för något som jag inte skulle få.

 

”You go now.” fortsatte hon och pekade på en minivan som stod på tomgång framför mig, fullproppad med faranger och väskor. Jag blev kräkfärdig.

För er som inte vet så hm, ja, jag har klaustrofobi och ja, jag kan åka minivan om det absolut inte finns något annat alternativ och ifall jag kan sitta vid fönstret. Det brukar gå ok, men eftersom jag har varit så labil det sista så var en 6 timmarsminivanfärd inget jag ville ge mig in på.

 

Därför hade jag köpt en biljett till en STOR buss.

 

Som inte fanns tydligen. Jag försökte mig på en liten förklaring till varför jag såg helt lipfärdig ut, med att jag inte klarade av små utrymmen och att jag behövde sitta vid fönstret. Hon tittade på mig med en tom blick och svarade: ”Yes, have space in back.” Jag suckade lite uppgivet och kände mig smått panikslagen. Jag var inte alls upplagd för en sån här resa, och samtidigt kände jag mig löjlig och gnällig. Hon undrade förmodligen vad det var för fel på mig, vaddå ”problem med små utrymmen”? Hon hade säkert inte en clue.

Jag gick och tittade in i bussen och mycket riktigt fanns en plats ledig längst bak i mitten. JA HELST! Jag andades in djupt, gick tillbaka och sa att det bara fanns en plats längst bak, samtidigt som jag om möjligt såg ännu ynkligare ut. Thaitjejen tittade tillbaka med frågande blick: ”you go?”. Jag gav väskorna till chaufförerna så han kunde stuva in dem och frågade om jag hann med ett toalettbesök. Jodå, det hinns ju alltid med, så ingen fara.

 

Panikångesten rusade i kroppen på mig, och skamsen försökte jag förtränga den – vad var det här för larv?

 

Jag gick iväg och hyperventilerade på toaletten och försökte samla alla känslor som for runt som kaniner i magen på mig. Samtidigt så kände jag mig så fruktansvärt larvig och jag tror att det också spär på panikkänslorna – man känner att de känslorna man får inte riktigt är normala och man ska inte vara sån enligt alla normer och lagar. Man vill bara att det ska gå över – quick quick, men det gör det inte, för att man stressar på det.

 

När jag kom tillbaka från toaletten, ur min egen synvinkel väldigt lugn och sansad, hade de gjort en plats åt mig vid dörren i mitten – den bästa platsen enligt min mening. Både chauffören och tjejen jag inte trodde fattade ett piss pekade ivrigt att jag skulle sätta mig där. Jag kunde inte låta bli att bli rörd över omtanken. Om det nu var det eller om de bara ville trycka in alla så fort som möjligt och jag var den sista. ☺

 

Men jag väljer att tro att det var omtanke, så känns det bättre.

 

Resan gick ganska hyfsat faktiskt. I början var det jobbigt, men efter en stund blev jag dåsig och lyssnade på musik på ganska hög volym så det funkade. Så stannade vi efter 1 timme. Jaha lite lunch då. Jag åt inget, var inte hungrig. Eller jo, jag köpte en mango. Grön mango med en liten socker & chilipåse – supergott! Äter hur många som helst hela tiden – min absoluta fruktfavorit faktiskt.

Sen bar det av igen. Efter 1 timme stannade vi. Så han körde 1 timmes intervaller, men det var rätt ok; när man inte har toalett på bussen så är 1 timme ok. Man kan ju hålla sig längre, men det är alltid någon idiot som inte passar på att kissa när det är paus så det funkar inte. Det är bara det att det tar ju lite längre tid då ju.

 

Bangkok – here we are!

 

Så kom vi in i Bangkok och helvetesfärden börjar. Det är som om så fort en minivan kommer in på highway i Bangkok så måste de köra som idioter och helst i vägrenen och helst i 200 km/h. Just då hade jag migrän och ville bara komma fram så jag orkade inte ens ha hjärtat i halsgropen.

När vi nästan var framme på Khao San Road börjar en av farangpojkarna gnälla att han är kissnödig – du måste stanna nu, nu, nu. Herregud det var max 3 minuter kvar. ”5 minutes” sa chauffören som för övrigt kunde extremt dålig engelska. ”No now!” gnydde farangen och jag bara suckade.

Så chauffören körde och parkerade oss långt bort åt h-te. Sedan fick vi gå drygt 3 km tillbaka till Khao San Road (de stannar inte precis utanför den gatan eftersom där alltid står poliser och det är stoppförbud där), men nu stannade han så långt borta och mina väskor – OMG, 35 kg resväska, 15 kg kabinväska, 10 kg handväska och 5 kg annan handväska.

 

Ja, det är väl onödigt att påstå att jag var plaskblöt av svett och alldeles trasig när jag väl kom fram till mitt hotell.

 

För att summera dagen: jag hatar fortfarande MINIVANS! Men jag klarade av 6 timmar i en utan någon panikattack, så det var något positivt ur händelsen. Jag kan mer än jag tror. Yey!

One thought on “Update

  1. Pingback: Update « Life As Me

Comments are closed.