Life in Nakhon Ratchasihma, a k a Korat

korat4

Månen var särskilt vacker i Korat…

 

Hallå!!! Har ni saknat mig? Nu när jag återvänt till civilisationen och mitt kära internet, så kan jag ge en snabb resumé av våra händelserika (eeeh va?) dagar i Korat!

 

Vi anlände till Korat en varm sen eftermiddag. Bussen från Bangkok var sådär, och den tog lång tid. Stannade lite för ofta tyckte vi båda. Inte någon härlig 24-sätes VIP-buss heller. Det fanns inte, så vi fick ta en vanlig VIP 40-sätes buss. Men men, det fanns AC och det är väl dumt att vara bortskämd.

 

Det går väl att åka på upptäcksfärd även på landet!

 

Ohs faster var på plats och hämtade oss. Hon bodde 3 mil utanför Korat. Hm, jag som hade sett så många roliga köpcentrum inne i Korat när vi kom med bussen. Då sket det sig. Nåväl, tänkte jag naivt, jag kan ju alltid åka in till storstaden någon gång, vi skulle ju ändå stanna i flera dagar.

 

När vi slutligen anlände till huset insåg jag surmulet att storstaden Korat (Nakhon Ratchasihma) låg på alltför långt avstånd för en moppetur, och familjen äger ingen bil, så det skulle nog inte bli någon shopping eller ens sightseeing för min del.

 

Paisha – so happy to see me!!!!

 

Men mitt missnöje försvann så fort jag fick se lilla Paisha, som först skällde när hon fick se Oh och mig. Hon skäller väldigt mycket och särskilt när folk hon inte känner närmar sig. När jag kom närmre och pratade med henne så fick hon fart och kom som en skottspole – hoppade upp i min famn, trots att jag stod raklång, och slickade mig i ansiktet och gnydde och gnällde och var alldeles till sig i trasorna. Nu var pinan över, farangen hade återvänt! 🙂 Paisha var överlycklig, och jag kände mig glad om hjärtat att någon saknat mig så mycket. Ohs farmor var också glad att se oss, men trots att det ändå bara var ett par månader sedan vi såg henne, så såg hon mycket äldre och ganska ynklig ut. Hon är ju som sagt sjuk, så hon är inte så pigg och alert.

 

korat5

Paisha – den sötaste hunden…

 

Ohs faster kallas för Jom (Aajom = faster Jom) och hon är lika gammal som jag. 😀 Hennes make arbetar i Bangkok som silversmed (möjligtvis guld också, vår konversationsnivå är inte så hög), och tillsammans har de en jättesöt son som kallas för Jeng. Jag skriver att de kallas för och inte heter, eftersom i Thailand heter folk oftast något annat än de kallas för. Jag har tidigare skrivit om denna, för mig, konstighet här.

 

korat7

Aajom sysslar med kvinnogöran matlagning! 

Aa, bpaa eller kanske t o m naa?

I Thailand är man väldigt ivrig med “titlar” också, så man säger inte bara Jom till sin faster (om hon nu heter Jom, men för enkelhetens skull använder vi henne som exempel), utan man säger Aajom, som betyder “yngre faster Jom”; är hon en faster som är äldre än ens pappa, så kallas hon inte Aa, utan Bpaa. Moster kallas naa. Ja det är en hel vetenskap.

 

 

korat10korat8korat9korat11

Här lagas det mat och någon stackars höna har fått dö för min skull… T_T  Småpojkarna tittar ivrigt på, men förmodligen inte för att lära sig matlagning, för det är egentligen kvinnogöra! Bara min pojkvän som lagar mat tydligen, om man ska tro på alla som påstår att thaimän är värdelösa… 😉

 

Dag 2 anlände Ohs andra faster Joo (Aajoo) och hennes barn; Owen och Um. Owen har fått sitt smeknamn efter den väldigt kända fotbollsspelaren. Vad han heter egentligen har jag ingen aning om, det är som sagt tämligen ointressant när man umgås med thaiare, och min pojkvän har oftast inte en susning om vad folk heter “på riktigt”, men jag vet inte om det är normen. 😉

 

Värmebölja? Nä, det är ju bara 40 grader varmt på dagarna och 25 grader på nätterna… Inte så farligt inte!

 

Dag 2 insåg jag även att det var fruktansvärt varmt i den här lilla byn. Thailand börjar bli fruktansvärt varmt nu överhuvudtaget – april är väl deras varmaste månad om jag inte minns helt fel, och jag har börjat hyperventilera mer och mer, som den gamla tant jag är. Men i den lilla byn där vi höll till fanns ingen vind – det var helt vindstilla – och inomhus hade vi ingen AC, kanske onödigt att nämna, dock så planerar de att installera en när övervåningen på huset är färdigbyggd, så kanske inte så onödigt att nämna after all. De här bords- och golvfläktarna man använder här vispar ju bara runt luft och är luften skållhet från början så är den ju det även när den blir runtvispad. Om än det ger illusionen av att det svalkar.

 

Utslagen som en säl låg jag bara slapp och önskade att klockan skulle ticka fortare… och fortare… och slutligen närmre min död!

 

Under dagarna i Korat orkade jag ingenting, men jag var nog inte mer utslagen än resten av familjen, trots mitt kyliga ursprung. Det störde mig enormt mycket att jag inte ens orkade skriva, eller fotografera, det var så varmt att jag inte orkade ta mig för någonting, knappt ens tänka. OCH ingen annan ville heller göra något. För det var för varmt. Att ligga på min rygg (no pun intended) och bara göra ingenting och vänta på att tiden ska gå, kändes fruktansvärt frustrerande när jag visste att jag bara har några få dagar kvar i Thailand. Att dessutom inte ens kunna prata ordentligt med de jag hängde med gjorde ju inte saken bättre.

 

Så mina dagar såg i genomsnitt ut så här:

  • vakna
  • gå upp
  • duscha
  • äta lite
  • leka med Paisha
  • ligga i hängmattan tills solen kom fram på framsidan av huset där hängmattan är uppsatt
  • duscha
  • leka med Paisha
  • äta lite
  • spela lite spel på iPad eller lyssna på ljudbok (om ork fanns), annars ligga som en säl på de svala stenplattorna inne i huset
  • leka med Paisha
  • duscha
  • titta på film när det blivit lite svalare i rummet
  • sova

 

Very inspiring. 🙂

 

korat6

 Oh i hängmattan!

En dag var jag på ett väldigt äventyrligt humör, och behövde dessutom åka en tripp till apoteket som låg 3 timmar (t/r) därifrån, så jag tvingade den stackars thaiaren att ta moppen och åka iväg på äventyr. Klockan var runt lunch så jag tänkte finurligt att jag kanske till och med lyckades få lite solbränna på vägen. Tjo och tjim, ingen av oss var på särskilt bra humör när vi återvände till huset. Det var bland det värsta jag varit med om. Inte ens att åka moppe svalkade.

 

korat1korat3

 

Så, Korat är nog så trevligt, dock kanske inte den lilla byn där jag var. Men jag tror/vet att det är bra mycket trevligare om det inte är så varmt, och det är aldrig fel att åka och hälsa på familjen. Eller sin hund. 🙂 Vilket för mig till tankarna på min egen familj, som jag just nu saknar väldigt mycket, men jag tror att den stundande hemresan hetsar på saknaden en del också.

 

 

Idag fyller dessutom lilla Liam 11 år!!! Helt otroligt, är han inte fortfarande 5, och frågar mig varför jag kallar honom och Linn för mina små troll? Vad hände där? Stort grattis Liam, mitt lilla troll, önskar dig en underbar dag!