Ibland önskar jag att hade barn och ibland önskar jag att allting ska fortsätta som nu, för evigt, för det får inte plats några barn i mitt liv. Jag har redan låtsasbarn och det är min systers barn; Linn och Liam. Jag har tillbringat så mycket tid tillsammans med dem när de var små, så de känns som mina egna barn. Jag kunde inte ha älskat dem mer även om jag hade fött dem själv.

Jag var, mer eller mindre, Linns nanny

Jag passade Linn var och varannan dag när hon var liten, i flera år besökte hon sedan mig på sportlovet i några dagar. Då försökte jag alltid hitta på roliga saker som jag visste att hon gillade, så att hon även nästkommande år skulle vilja komma tillbaka. Något rätt måste jag ha gjort, för hon ville alltid komma tillbaka.

Linn älskade att bli fotograferad när hon var liten. Vi hade ofta fotosessions där vi klädde ut henne i alla möjliga outfits.

Bäbisarna har blivit så stora, men för mig kommer de alltid att vara små

Nu är de stora båda två, och det är med både glädje och fasa som jag nu följer deras liv på lite större avstånd. Linn har en blogg och att läsa den är ibland som att se sig själv i spegeln när jag var i den åldern, så lika men ändå så olika. Linn har så mycket mer självrespekt än jag hade i den åldern, men jag ser ändå så mycket av mig själv i henne, förmodligen för att jag vill att hon ska vara lik mig, för hon är ju nästan som min egen lilla bäbis.

Liam har inte börjat blogga ännu, men vem vet, det kanske kommer. Han är ju inte ens tonåring ännu.

En fin video gjord av en fin tjej

Idag läste jag ett inlägg på hennes blogg, eller snarare såg ett inlägg, då det var en video. Ni hittar den här. Jag kände mig stolt, hon är så fin och duktig, jag blir lika stolt som om jag hade varit hennes mamma.

Mina bröders barn kommer att se på mig som den galna tant fastern som dyker upp som gubben i lådan på kalas

Det är med sorg i hjärtat, för att vara lite dramatisk, som jag ser på mina bröders barn; Ebba, Nils och nytillskottet Melvin. Just nu i livet har jag ju valt att flytta till ett annat land, vilket obönhörligt innebär att jag inte kommer att kunna vara en lika stor del av deras liv som jag varit i Linns och Liams. För dem kommer jag alltså bara att vara “den galna fastern som kommer hem en gång eller ett par gånger om året och tar med sig konstiga presenter som ingen vill ha”. Det gör ont. För jag tycker om barn, jag älskar barn, och särskilt dem jag har i min familj.

Av någon anledning, som jag inte förbannar, utan som jag helt enkelt konstaterar, så har jag inte fått tillfälle att få några själv, så då kompenserar jag helt enkelt genom att älska dem som redan finns runt omkring desto mer.

Tweet

You like - you share, make others aware...